torsdag 29 september 2016

V.I.P.



Gandhi [gaʹndi]Mohandas Karamchandfödd 2 oktober 1869, död 30 januari 1948, indisk politiker och andlig ledare, ofta kallad ”mahatma” (stor ande).Gandhi växte upp i ett hinduiskt småstadshem i den lilla furstestaten Porbandar i nuvarande Gujarat, fjärran från tidens intellektuella och politiska strömningar. Familjen tillhörde baniakasten (köpmannakasten), men fadern var dewan (statsminister) hos fursten.
Gandhi blev redan 1881 bortgift med den jämnåriga Kasturbai (död 1944). Åren 1888–91 studerade han juridik i London. Han var blyg och försagd och blev andligen omtumlad av religioner och rörelser han kom i kontakt med, bl.a. teosofi och fabiansk socialism.
Efter misslyckade försök att etablera sig som advokat i Mumbai (Bombay) åtog han sig ett mål i Sydafrika, där han 1893–1914 blev den indiska minoritetens förkämpe mot de vitas diskriminering. Påverkad av bl.a. Tolstoj, Ruskin och Thoreau utvecklade han de icke-våldsmetoder och den enkla livsstil han sedan kom att fullfölja i Indien, dit han återvände 1915.


image/jpeg
Mohandas Karamchand Gandhi kombinerade en yttre anspråkslöshet med djup bildning och en total inre kontroll.
Där indignerades Gandhi över förtrycket mot lågkastiga och fattiga och engagerade sig i tre lokala kampanjer mot ekonomiska orättvisor. År 1919 inledde han, provocerad av drastiska brittiska lagförslag, en kampanj mot det brittiska väldet i Indien. År 1920 länkade han samman muslimsk oro över den turkiske kalifens och de heliga platsernas öde efter krigsslutet (khilafatrörelsen) med hinduers och sikhers upprördhet överAmritsarmassakern i en icke-samverkankampanj med målet nationellt oberoende för Indien.
Efter Tilaks och flera andra ledares bortgång tog Gandhi ledningen för Indiska nationalkongressen, INC. Många indiska politiker ifrågasatte Gandhis idéer, men de insåg att han hade en speciell förmåga att uppbåda massornas, inte minst kvinnornas, stöd. Få förstod Gandhi när han 1922 avblåste hela den fredliga icke-samverkankampanjen för att en folkhop i en småstad tillgripit våld. Gandhis kommentar var att hans beslut var politiskt oriktigt men religiöst riktigt eftersom självstyrelse inte kan förverkligas så länge människorna behärskas av lidelser; den yttre friheten beror av den inre.


image/jpeg
Mohandas Karamchand Gandhi utanför den brittiska premiärministerns residens 10 Downing Street i London. Foto från 1931.
I politiken använde Gandhi framgångsrikt religiösa begrepp och lättfattliga symboler som spinnrock, inhemskt handvävt tyg (khadi), böndernas traditionella höftskynke, enkelt leverne, bön, fasta men också t.ex. den av britterna pålagda saltskatten. ”Saltmarschen” 1930, då Gandhi och en skara anhängare vandrade över 40 mil till kusten för att där trotsa regeringsmonopolet och själva framställa salt, väckte enorm uppmärksamhet. Det var dock endast under kortvariga perioder, 1920–22, 1930–34 och 1940–42, som Gandhi ledde frigörelsekampen, som efterhand allt mindre präglades av icke-våld.
I sammanlagt sex år satt han fängslad. Han ägnade sig omväxlande åt politiska kampanjer, konstitutionella förhandlingar och social reformverksamhet. Indiens delning 1947 innebar ett stort bakslag för honom. Under sina försök att genom sin närvaro, genom tal, fastor och förhandlingar förhindra blodbad och skapa försoning mellan hinduer och muslimer mördades Gandhi 1948 av en hinduisk extremist.
För Gandhi var Indiens frigörelsekamp inte bara en politisk utan också en religiös akt och i sin finurliga politiska taktik använde han därför religiösa termer. Sanning är det centrala begreppet i Gandhis tankevärld. Den var för honom universums lag och det enda existerande, allt annat förde endast en skentillvaro. Det varandes natur är kärlek, det osannas, overkligas, är våld. Gandhis slutsatser härav blev grunden för hans agitationsteser: så länge indierna följer sanningen är de oövervinneliga. Seger över osanning kan vinnas genom vägran att samarbeta med den.
Gandhis politiska strategi byggde på en stark organisation (INC), symboler som folkmassorna förstod och ett konkret handlingsprogram. De metoder som skulle ge Indien självständighet (swaraj) var fredlig icke-samverkan (satyagraha, fasthållande vid sanningen), icke-våld (ahimsa) samt självförsörjning (swadeshi, det egna landet) och allas välfärd (sarvodaya).
Icke-samverkan inbegrep bojkott av brittiska varor, av ämbeten, domstolar och skolor, av armé samt av politiska val och församlingar.
Icke-samverkan kan utvidgas till ohörsamhet, som består i vägran att lyda orättfärdiga lagar och vägran att betala skatt. Sådan lydnadsvägran är, enligt Gandhi, effektivare än väpnat uppror.
Gandhi skilde mellan fredlig icke-samverkan som den starkes vapen och ”passivt motstånd” som den svages.
Sin tes om icke-våld byggde han på övertygelsen att intet varaktigt kan byggas på våld. Våld alstrar våld och förnedrar våldsmannen. För Gandhi var kravet på icke-våld absolut: icke-våld innebär att man inte ens får hysa en ovänlig tanke om någon. I begreppet självförsörjning och välfärd innefattade han att beslut decentraliseras, lokala produkter används och att inhemska skolor, domstolar osv. inrättas. Härigenom skapas självtillit och självaktning.
Dessa idéer omsatte han i riktlinjer för ett konstruktivt socialt program, som innefattade byutveckling, utveckling av småskalig industri och självförsörjande skolenheter som utvecklade både intellektuella och manuella färdigheter, ödmjukt tjänande och enkelhet. Med dessa utvecklingsstrategier strävade Gandhi mot erkännande av alla människors, inbegripet kvinnors och lågkastigas, lika värde. Han experimenterade ständigt och reviderade fortlöpande sina idéer. Medlen var också målet, ”mitt liv är mitt budskap”.


image/jpeg
Mohandas Karamchand Gandhi, till höger, tillsammans med Indiens första premiärminister Jawaharlal Nehru, 6 juli 1946.
Gandhi var en politisk förnyare, dessutom en skicklig inspiratör, initiativtagare och förhandlare och för massorna en stor andlig ledare. Han var humoristisk och ömsint och kallades såväl ”bapu” (far) som ”mahatma”. I dagens Indien har politik och vardagsliv fjärmat sig från den av Gandhi utstakade vägen, men i den universella debatten är hans kamp mot rasism, kolonialism, våld och exploatering av natur och människor fortfarande aktuell.
Gandhi utgav tidningar, skrev böcker och otaliga brev. Hans samlade skrifter har publicerats i nittio band. Han har bl.a. utgivit Mina experiment med sanningen (svensk översättning 1929–30).
  • Författare:
  •  
  • Karl-Reinhold Hællquist

Litteraturanvisning

Judith M. Brown, Gandhi: Prisoner of Hope ( 1989);
R. Iyer (utgivare), The Moral and Political Writings of Mahatma Gandhi 1–3 ( 1986–87);
B.R. NandaMahatma Gandhi: A Biography ( 1958).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, Mohandas Karamchand Gandhi.http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/mohandas-karamchand-gandhi 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar